En cykel står kvar utanför Bataclanteatern i Paris. FOTO: Lars Lindström
PARIS. Fastkedjad vid staketet mot den lilla parken tvärs över gatan från Bataclanteatern i Paris står en cykel lämnad kvar. Kanske tillhör den någon som gick på konserten, där minst 89 människor föll offer för terroristattackerna mot Paris fredagen den 13 november.
Sedan avspärrningarna flyttades har det växt fram en lång minneslund mot staketet till Jardin May Picqueray, ironiskt nog döpt efter en känd fransk anarkist och pacifist. Även cykeln har täckts av blommor, skyltar och ljus.
Vid en annan av många minnesplatser på Boulevard Voltaire, bara några hundra meter från Bataclanteatern, står en ensam kvinna vid ett blomsterhav. Hennes axlar skakar. Hon håller en cigarett i höger hand. Hennes mascara bildar svarta stigar nedför hennes kinder.
Kvinnan berättar att hennes dotter klarade sig som genom ett underverk. Hon hade biljett till konserten med Eagles of Death Metal, men fick nytt arbete på annan ort för två veckor sedan, och reste från Paris två dagar före spelningen.
Men varför gråter mamman, undrar jag. Är det av tacksamhet för att hennes barn lever? Nej, hon gråter för att fem av dotterns bästa vänner gick på konserten. Ingen överlevde.