Nu när midnattssol råder i Kiruna pratar jag med en norrbottning som inte tycks ha sett Martin von Kroghs och mitt reportage från mörkret i Kiruna, publicerat vid årsskiftet 2012/2013. Jag hittar det inte själv på Expressen.se, så här kommer det i repris, min text och Martin von Kroghs fina fotografier i ett bildspel.
KIRUNA. Under tre veckor i december råder middagsmörker i Kiruna. Solen orkar inte för ett ögonblick ta sig över horisonten.Vi åker 124 mil från Stockholm till staden som ligger längst upp i Sverige för att berätta om mörkret, och vad ser vi? Vi ser ljuset. Det blå skymningsljuset, ljuset på arbetsmarknaden, ljuset från snön och ljuset från julen.
Den 9 december var solen uppe en halvtimme i Kiruna. Sedan den dagen har den inte orkat över horisonten. Fenomenet kallas middagsmörker eller midvintermörker. Är det klart väder kan det hända att Kirunaborna får se en solglimt igen under några minuter på nyårsafton, mellan 11.35 och 11.48.
På Kupoltorget i Kiruna står Tord Blom, 65, från Jokkmokk och säljer vantar, mössor och sockar på en liten marknad i kylan. Det är minus tjugoen. Tre dagar ska han ha sina stånd här. Han säljer bland annat vargskinnshandskar med fårull på insidan.
– Det är coyote. Men det är ju också varg. De är från Kanada.
Niovåningshuset intill marknaden ser ut som en adventskalender, med några fönster upplysta av elektriska ljusstakar. En kommunal, snöklädd julgran strålar i förgrunden.
Klockan halv två en eftermiddag i december lyser himlen blåsvart i Kiruna, och ett rött band syns i horisonten. Men föreställningen att vintern här uppe är svart som beck stämmer inte. Även om solen aldrig går upp har Kiruna under några timmar mitt på dagen ett sällsamt ljus, ett blåaktigt sken över det vita landskapet.
Kerstin Munkhammar, 70, som bott i Kiruna hela sitt liv, letar på marknadsborden efter några riktigt bra tjocka sockar. Hon säger:
– Det är inte speciellt mörkt här. Vi har ju snön. Kommer man en bit utanför Stockholm är det så mörkt att man inte ser sin egen hand ens. Folk i södra Sverige tror att det är så mörkt här, men det är det inte. Tycker du att det är mörkt?
Vid Kiruna lasarett har läkaren Ture Aspehult, 63, precis avslutat en arbetsdag på vårdcentralen. Han var under 22 år företagsläkare vid gruvbolaget LKAB och har lång erfarenhet av hur människor påverkas hälsomässigt under vinterhalvåret i norra Sverige. Han lutar sig tillbaka i stolen och säger:
– Det är väldigt individuellt hur folk plågas av mörkret. Det finns de som tycker att det är jobbigt med den mörka perioden. Men många plågas inte alls, tycker att det känns som vanligt.
– Vi har ett visst ljus under dagtid, det här blåljuset som konstnärerna tycker om. Det ska man nyttja, om man vill behålla dygnsrytmen. Du trycker ned melantoninet, Draculas hormon, nattens hormon. Det ska man ha höga halter av nattetid, men dagtid ska man pressa ned det genom att exponera sig för ljus.
Ture Aspehult säger att han personligen inte påverkas negativt av mörkret. Har han några trick för att hålla sig piggare?
– Nej. Jag dricker mycket mjölk. Dricker du en och en halv liter mjölk om dagen får du i dig dagsbehovet av D-vitamin. Och det dricker jag. Inte för D-vitaminets skull, utan för att jag älskar mjölk. Jag kan inte låta bli!
Utanför grillbaren i hörnet Vänortsgatan och Lars Janssongatan står ett gäng tonåringar och pratar och skrattar. Trots att det är svinkallt har de gympaskor och öppna jackor, precis som många tonåringar har på vintern. Inne på grillbaren sitter en ensam man och äter en hamburgare framför ett stort svartvitt fotografi av skyskrapor i New York.
Utanför busstationen vid halv fyra på eftermiddagen står några mer varmt klädda Kirunabor och väntar. De bildar svarta siluetter mot ljuset som strålar från stadshuset och dess upplysta klocktorn.
Långt i bakgrunden skymtar de snöklädda terrasserna av slagg från LKAB:s gruvbrytning. En stor julgran tindrar längst upp.
Johan Enesund, 26, ska ta bussen hem efter jobbet i receptionen på hotell Ferrum. Att solen aldrig går upp under några veckor saknar betydelse, säger han.
– Jag står ändå där inne hela dagen. Det är mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag åker hem.
Johan Enesund har andra erfarenheter att jämföra med. Förra året arbetade han som lärare i engelska i Foshan i södra Kina. Där var det ljusare. Och varmare. Upp mot 38 grader ibland. Det är 59 graders skillnad mot där vi står och huttrar just nu.
Inne i värmen på Café Oscar på Föreningsgatan spelas ”Hej mitt vinterland” och det serveras både caffelatte och chaite. Några pensionärer och en hantverkare har tagit en kaffepaus. ”Prova våra nya mackor” säger en handskriven skylt, men de har redan tagit slut.
I dessa ekonomiskt mörka tider ser det relativt ljust ut för Norrbotten och flera andra av norrlänen. Här sjunker arbetslösheten tack vare gruvnäringens uppsving. Till och med ungdomsarbetslösheten går nedåt i Norrbotten, och den lägsta andelen arbetslösa unga finns här i Kiruna. Enligt den senaste mätningen från arbetsförmedlingen, för november, går 9,9 procent unga arbetslösa i Kiruna medan riksgenomsnittet är det dubbla, 18,4 procent.
Bakom ratten i en ombyggd Volvo Duett från 1966 sitter 15-årige Nisse Harnesk. Han har hämtat upp Johanna Rautavuoma, 15, på Bolagsskolan. Den ombyggda bilen kallas nu epatraktor och får köras av en så ung person – i maximalt 30 km/h.
Vi hänger med det unga paret på ”den vanliga raggen”. Vi åker runt, runt i Kiruna centrum, gata upp och gata ned. Stannar till vid hotell Ferrums parkering. Två epatraktorer parkerar intill varandra, rutorna vevas ned och åsikter utbytes. Det finns omkring 20 epatraktorer i Kiruna tätort, som har omkring 18 000 invånare.
Johanna berättar om en gång när de körde fem epatraktorer i rad genom Kiruna i en hastighet av tio kilometer i timmen. Det blev en lång kö av bilar bakom som körde över refuger bara för att komma förbi. Det var kul, säger hon.
Nisse och Johanna ska båda två söka fordonslinjen på gymnasiet nästa år. På frågan om de är kompisar eller liksom ett par svarar Nisse Harnesk korthugget:
– Ihop.
Hemma vid köksbordet på Bromsgatan i Kiruna sitter Magnus Olofsson, 40, och Veronica Vennberg, 43. De måste snart ut härifrån. Deras hyreshuslänga ligger närmast gropen som bildas av gruvbolaget LKAB:s skivrasbrytning och som innebär att hela Kiruna successivt ska flyttas.
Både Magnus och Veronica är mekaniker för gruvbolaget LKAB. Veronica är även huvudskyddsombud. Eftersom Magnus jobbar skift hinner de knappt träffa varandra vissa dagar. Han arbetar sällan under jord, men mörkt är det ändå.
– Vi skruvar i allt möjligt. Åker runt och håller i gång verket. Vi är tolv man per skift. Vi är där i mörkret och skruvar. Med pannlampan på. Det måste man ha annars ser man ingenting. Det är ju ganska smutsigt där uppe också.
På köksgolvet ligger de två stora hundarna Smulan och Akku, och i 20-åriga dottern Linas knä sitter familjens minsta hund, en chihuahua som lystrar till namnet Håkan. Adventsljusstakar och stjärnor lyser upp fönstren och en julgran tronar mot vardagsrummet – med ett hundstaket som skydd.
Om middagsmörkret i december säger Veronica Vennberg:
– Det är som ett skymningsläge. Solen lyser ändå upp lite, fast den inte kommer upp. Vi sätter upp allt julpynt, julgran och alla ljus redan till första advent… för att få det där ljuset.
Hon har i vinter testat en metod för att känna sig piggare under den mörka tiden.
– Det här är första året som jag har provat att äta D-vitamin. Det känns lite bättre. Men annars alltså: man är ju konstant trött.
På lördagskvällen går både Veronica Vennberg och dottern Lina på dans på hotell Ferrum. Ibland dansar de bugg också, i föreningen Dansglada Fötter, som håller till i Triangelskolan. Magnus Olofsson går med ibland, om han inte jobbar kväll.
Annars gillar han att köra snöskoter. Han har en stuga i en by ”åt Vittangihållet”. Han säger:
– Så har jag renar, några stycken bara, som vi kusiner tar hand om. Jag kör 500 mil på skoter varje år. Varav mer än hälften är ren nöjesåkning. Det är skönt att åka dit och lugna nerverna, att sitta där och elda.
– Det är fint när norrskenen kommer. Helst när man är uppe på fjället. Det lyser upp ganska mycket. Det verkar vara riktigt starkt nu.
Norrskenet, eller Aurora Borealis, är himlafenomenet som får människor från hela världen att åka hit och hoppas på en klar natt. Det är energirika elektriskt laddade partiklar som bromsas upp i den övre atmosfären, och ibland får upp fart igen och lyser ännu intensivare.
Ännu mer ljus över Kiruna. Vad göra? Bussen rullar genom vindlande mörka tunnlar ned till 775 meters djup i gruvan. Här är det svart, men eleverna från Hjalmar Lundbohmsskolans estetiska linje är vitklädda. När de har tagit av sig gruvhjälmarna tar de fram luciakronan och stearinljusen och sjunger: ”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund, och tusen, tusen strålar ock på himlens djupblå grund…”
Alldeles intill de sjungande ungdomarna smyger en av gruvarbetarna fram och trycker ut senap till lunchkorven och går och sätter sig vid ett av borden i den underjordiska restaurangen.
Anneli Marainen, 16, är lucia vid detta tillfälle. Hon är från Karesuando, bor inneboende i Kiruna på veckorna och pendlar hem de 18 milen på helgerna. När vi tar bussen upp till ytan frågar jag henne om vintermörkret. Hon säger:
– Jag tänker inte på det. Inte alls.
Tillbaka till läkaren Ture Aspehult på vårdcentralen. Hur är det nu med vintermörkrets hälsorisker? Han svarar:
– Om du vistas länge mörker, det är klart att det påverkar den inre klockan. Och varför kommer infektionerna vintertid? Varför kommer kräksjukan vintertid? Varför kommer influensan vintertid? Det är ju för att vårt immunförsvar också påverkas av mörkret. Därför blir vi mer mottagliga vintertid.
– Men kylan påverkar också. Är det riktigt kallt och mörkt ökar antalet vinterdepressioner. Samma med hjärt- och kärlsjukdom. Det är en risk att vara människa.
Kerstin Munkhammar, hon som letade efter tjocka sockar på marknaden, får sista ordet. Hon säger:
– Förresten tar vi igen alltihop på sommaren. Då är det ljust jämt.